kollade på den fina filmen My sister's keeper och fick bara lust att skriva av mig. De senaste månaderna har varit som en berg och dalabana där man kastats mellan oro, tårar och glädje. Somliga stunder har man inte orkat visa det sanna, utan istället valt den där enkla utvägen. Den där masken som täcker allt, ett leende. Det funkar på sätt och vis men sedan kommer man till den punkten då det tar stopp och allt det man hållit inne vill ut.